...
Säger ingenting så har jag inget sagt.
Men tankarna finns där, dag som natt..
Det känns som om jag har fått ett slag i magen, jag är inte mig själv. Jag känner det.. Men jag försöker kämpa på, jag försöker hålla tårarna borta. Men det är inte lätt. Jag vet, han är inte värd mina tårar. Men varje gång jag läser brevet känns det som om någon slår till mig riktigt jävla hårt i magen, jag tappar andan och får svårt att andas. Att en människa, av samma kött och blod kan skriva något sånt. Så känslokallt, så idiotiskt. För det är precis vad det är. Varför komma med ett sånt brev nu ? Efter två och ett halvt år ? Jag har varit ute ur ditt liv för flera år sedan, så varför komma nu och tjaffsa ? Jag förstår mig inte på dig. Jag har aldrig kännt dig, och kommer aldrig att lära känna dig heller. Du är som vilken jävla okänd människa som helst, du och jag har lika mycket gemensamt som jag har med en människa jag ser i stan. Nu har jag raderat dig helt och hållet ur mitt liv, ditt nummer är borta, din adress är slängd, bilder från indonesien är slängda, allt med dig är raderat. Jag har länge velat göra det här, men jag har alltid tänkt på om du kanske förändrar dig ? Du kanske inser dina fel du gjort, du kanske inser att du inte varit som en pappa ska vara, du kanske skulle ångra allt du sagt och gjort mot mig, min mamma och min bror. Du kanske skulle kunna bli en bättre person. Men oj vad fel jag har haft. Ja, för fel har jag haft. Du kan inte förändra dig, du kommer inte förändra dig och hursomhelst är det för sent nu. För det här var fan droppen som fick bägaren att rinna över. Då tryckte på rätt punkter för att få mig att må skit. Nu kanske din önskan har slått in, nu kanske du har fått som du vill. Om inte du kan leva ett bra liv, så varför ska någon annan få göra det ? Jag känner bara hat mot dig nu, jag har gjort det länge, men nu.. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att du skulle kunna göra såhär, skriva såhär. Jag tycker inte synd om mig själv, det gör jag inte. Jag vet att det är andra människor som har det mycket värre än mig. Men jag ska erkänna, min kämparglöd har slocknat. Jag har trott att jag är stark, jag har trott att jag klarar allt. Men det här var en sak jag inte klara. Jag känner mig bara tom, ledsen, arg, sårad..
Men din önskan kan du köra upp i röven, fuck you, fuck allt du har gjort. INGEN kommer adoptera mig innan du är död, INGEN. Jag citerar: "Hoppas ni kan ta ett snabbt beslut så att min sista tid i livet kan få a HAPPY END" - ja, precis så skrev han. Din sista tid i livet kan få ett lyckligt slut, mitt nya liv började för två och ett halvt år sedan, men nu kommer du och ska försöka pajja det. Och du har lyckats. Jag trodde skiten var över, men icke. Och allt detta pga ett underhållsstöd ? Det kanske du borde ha tänkt på INNAN du --- utan kondom. Du är skyldig mig att betala underhållsstöd tills jag är 21 år gammal, så länge jag pluggar, så tråkigt för dig att du måste betala 1300 kr eller va fan det är varje månad, för att du inte la 20 kr på en kondom eller vafan dom kostar.. Jag blev det livs största misstag, jag vet. Men so what ? Du har tryckt ner mig på botten igen, men jag kommer komma upp. Som så många gånger förr. Du kommer aldrig vinna över mig.
Tack min underbaraste familj för att ni finns där, Mamma, Pappa Anders, Mathias, Jimmy och Johannes. Vad skulle jag göra utan er ? Ni betyder mest i mitt liv, utan er skulle allt falla ihop. Jag älskar er mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara.
Ett jävligt långt inlägg, behövde skriva av mig. Huvudet värker, kroppen är trött, men ögonen vägrar att lyssna. Ska tvinga mig själv till sömns snart.
Jag orkar inte det här..
Men tankarna finns där, dag som natt..
Det känns som om jag har fått ett slag i magen, jag är inte mig själv. Jag känner det.. Men jag försöker kämpa på, jag försöker hålla tårarna borta. Men det är inte lätt. Jag vet, han är inte värd mina tårar. Men varje gång jag läser brevet känns det som om någon slår till mig riktigt jävla hårt i magen, jag tappar andan och får svårt att andas. Att en människa, av samma kött och blod kan skriva något sånt. Så känslokallt, så idiotiskt. För det är precis vad det är. Varför komma med ett sånt brev nu ? Efter två och ett halvt år ? Jag har varit ute ur ditt liv för flera år sedan, så varför komma nu och tjaffsa ? Jag förstår mig inte på dig. Jag har aldrig kännt dig, och kommer aldrig att lära känna dig heller. Du är som vilken jävla okänd människa som helst, du och jag har lika mycket gemensamt som jag har med en människa jag ser i stan. Nu har jag raderat dig helt och hållet ur mitt liv, ditt nummer är borta, din adress är slängd, bilder från indonesien är slängda, allt med dig är raderat. Jag har länge velat göra det här, men jag har alltid tänkt på om du kanske förändrar dig ? Du kanske inser dina fel du gjort, du kanske inser att du inte varit som en pappa ska vara, du kanske skulle ångra allt du sagt och gjort mot mig, min mamma och min bror. Du kanske skulle kunna bli en bättre person. Men oj vad fel jag har haft. Ja, för fel har jag haft. Du kan inte förändra dig, du kommer inte förändra dig och hursomhelst är det för sent nu. För det här var fan droppen som fick bägaren att rinna över. Då tryckte på rätt punkter för att få mig att må skit. Nu kanske din önskan har slått in, nu kanske du har fått som du vill. Om inte du kan leva ett bra liv, så varför ska någon annan få göra det ? Jag känner bara hat mot dig nu, jag har gjort det länge, men nu.. Aldrig i min vildaste fantasi trodde jag att du skulle kunna göra såhär, skriva såhär. Jag tycker inte synd om mig själv, det gör jag inte. Jag vet att det är andra människor som har det mycket värre än mig. Men jag ska erkänna, min kämparglöd har slocknat. Jag har trott att jag är stark, jag har trott att jag klarar allt. Men det här var en sak jag inte klara. Jag känner mig bara tom, ledsen, arg, sårad..
Men din önskan kan du köra upp i röven, fuck you, fuck allt du har gjort. INGEN kommer adoptera mig innan du är död, INGEN. Jag citerar: "Hoppas ni kan ta ett snabbt beslut så att min sista tid i livet kan få a HAPPY END" - ja, precis så skrev han. Din sista tid i livet kan få ett lyckligt slut, mitt nya liv började för två och ett halvt år sedan, men nu kommer du och ska försöka pajja det. Och du har lyckats. Jag trodde skiten var över, men icke. Och allt detta pga ett underhållsstöd ? Det kanske du borde ha tänkt på INNAN du --- utan kondom. Du är skyldig mig att betala underhållsstöd tills jag är 21 år gammal, så länge jag pluggar, så tråkigt för dig att du måste betala 1300 kr eller va fan det är varje månad, för att du inte la 20 kr på en kondom eller vafan dom kostar.. Jag blev det livs största misstag, jag vet. Men so what ? Du har tryckt ner mig på botten igen, men jag kommer komma upp. Som så många gånger förr. Du kommer aldrig vinna över mig.
Tack min underbaraste familj för att ni finns där, Mamma, Pappa Anders, Mathias, Jimmy och Johannes. Vad skulle jag göra utan er ? Ni betyder mest i mitt liv, utan er skulle allt falla ihop. Jag älskar er mer än vad jag någonsin kommer kunna förklara.
Ett jävligt långt inlägg, behövde skriva av mig. Huvudet värker, kroppen är trött, men ögonen vägrar att lyssna. Ska tvinga mig själv till sömns snart.
Jag orkar inte det här..
Kommentarer
Trackback
